Jag kom hem från jobbet för en stund sedan och upptäckte då att Charls hade kissat på mattan i vardagsrummet, han har gjort det förut så jag kände att jag måste säga till honom riktigt den här gången så jag lyfta upp honom och bar han dit han hade kissat. Jag la ner honom och frågade med hög rast "Vad har du gjort här ", Då vänder sig Charls om och morrar och visar tänderna och när jag ska ta tag om hans nacke och trycka ner honom i golvet så högger han mot mig.Jag blir så ställd så jag släpper honom och ryggar tillbaka (Jag vet att det var ett Big No NO att släppa hon där och då men det var en reaktion)sedan springer han till ett hörn och när jag närma mig så går han nästan till anfall mot mig. Det är förnst jag backar som han slutar och lugnar ner sig.

Jag vet att man inte kan visa sig i underläge och det brukar jag aldrig göra heller men jag blev så chockad över hela situationen för han har aldrig betet sig så här förut. Min oro kom som en stor våg och jag började stor gråta, mina hormoner är väl rätt svajiga just nu men jag blev så himla oroad, både för Charls och för våran kommande tös. Jag litar på Charls, det gör jag verkligen men jag har inte sett denna sida av honom förut och det skrämmer mig lite..

Det är svårt att veta vart man ska  dra gränsen..Jag tror att många skulle ha åkt till veterinären på engång efter en sån här grej och det är kanske med all rätt men jag tycker ju så himla mycket om honom så det är inget alternativ just nu. Han ska få några chanser till.

Vi köpte Charls när han var åtta månader gammal, familjen han bodde hos var inge snäll med honom så han fick en tuff start här i livet och vi har verkligen haft överseende med honom och med tiden har han blivet en fantastiskt fin och kär vänlig hund med stark karaktär, och det gör det hela ännu värre :(..