Ikväll var jag men några vänner och såg "Nathalie-en film om förlåtelse"

Det var jobbigt första gången, men denna gång var 1000gånger värre.

Redan i början av filmen när Nathalies pappa sa "Sessan, hon var våran prinsessa" då brast allting och jag började stor gråta.

Jag gick dit igen, även fast jag visste att det skulle bli jätte jobbigt, är jag en självplågare?

" Ex:pojkvännen är mer död för mig än vad Nathalie är "

Nu ska jag plugga, ska ha föredrag imorgon för min klass, och efva attling blev temat.