När jag var yngre så tänkte jag att "När jag är 25 år så är jag vuxen". Nu när jag har fyllt 25 så höjde jag gränsen till 30. Jag känner mig gammal, jag vet att jag inte är det men jag känner mig inte som 25 år. Jag tycker inte jag har uppnåt  dom livserfaenheterna som man borde ha uppnått vid 25 års ålder. 

Hur kunde jag förut längta till min nästa födelsedag?Nu känns det mer som ett stressande moment. Jag fasar lite för min 26 års dag och jag kan inte riktigt säga varför..

När jag träffar på andra människor som tycks veta att det är på precis rätt plats i livet blir jag lite avundsjuk och faktiskt lite cynisk. När dom säger att "Jag skulle aldrig vilja jobba med något annat" undrar jag jämnt hur dom kan veta det?För jag funderar varje dag på vad jag ska bli när jag blir stor. 

Ska jag vara glad att jag har barnasinnet kvar eller ska jag vara ledsen för att det inte märks av längre?