Direktlänk till inlägg 22 november 2008
Jag har gått omkring hela dagen och haft Nathalie i tankarna, jag brukar givetvis tänka mycket på henne men inte så här intensivt.
Jag vet inte vad jag tänkte på, tror bara att det var Natta i allmänhet.
Och nu när jag läste Aftonbladet så var det en stor interjuv med Nathalies föräldrar om Hur dom har klarat sig igenom det svåraste en människa kan gå igenom.Helt sjukt!
Jag fick lite ont i magen och tårarna kom igen,
Det är så overkligt..Även fast det har fastnat inom mig nu att det faktiskt är sant så känns det som om det bara är på låsas..Det känns inte som om det har hänt.
Tror min hjärna vill skydda mig imot att tänka på det, jag slår liksom ifrån mig det. Jag som vän till Nathalie känner en smärta som fortfarande ploppar upp ibland, hur känner sig då Hennes föräldrar och bror?
Folk säger att tiden läker alla sår, men för mig är det inte sant.
Det som hände finns inte i min värld, och på så sätt är det så svårt att acceptera. Jag kommer aldrig att accepetera det faktum att han kunde förmå sig själv att göra så där . Han är ingenting, han finns liksom inte längre. Han är mer död för mig än vad Natta är, och säkert för många, många andra.
Läs interjuven här:
http://www.aftonbladet.se/wendela/article3816090.ab
Sovgott, Sweetheart.
Alla saknar dig.
http://www.aftonbladet.se/wendela/article3816090.ab
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
||||||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | |||
10 | 11 | 12 | 13 |
14 | 15 | 16 | |||
17 | 18 |
19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
|||
24 | 25 | 26 |
27 | 28 |
29 | 30 | |||
|