Efter 16 månader på vift kom idag Zlatan hem igen. Har ni någonsin hört nått liknande?

Helt jävla fantastiskt !!

Vi har saknat dig Zatten katten   

Jag och Micke klev upp vid fem tiden på morgonen den 16 Oktober. Jag hade sovit kanske en timme så var väldigt trött men samtidigt pigg, en konstig känsla av adrenalin och stress. N'är jag tittade ut genom fönstret så ser jag att det har snöat, Grattis tänkte jag.. Vi som har sommardäck på bilen. Vi gjorde oss klara och åkte in på sjukhuset och klockan 06:30 var vi inne på förlossningen.

En jätte gullig undersköterska möte upp oss vid dörren och visade oss vårat rum. Det var ett stort och fräscht rum, jag kommer ihåg att jag blev så positivt överaskad av att rummet var så himla fint. Jag fick mina operationskläder och sedan var det dax för att duscha och tvåla in mig med den där operationstvålen. När jag var klar och hade mina otroligt sexiga kläder på mig så la jag mig i sängen och väntade på att barnmorskan skulle komma. Det var då jag började bli lite nervös, Micke satt på en stol bredvid mig vid sängen och knappade på sin iphone och jag kunde se på honom att han var lite stressad.

Efter en tid så kom min barnmorska och med sig hade hon en elev. Jätte trevliga tjejer så det kändes bra, hade varit lite jobbigt att be om en ny barnmorska vilket jag hade gjort om jag inte trivdes med henne. Dom satt en kateter på mig och berättade att vi skulle  vara nere på operation klockan åtta. Vi som trodde att vi skulle få vänta hela förmiddagen så det var skönt att vi skulle få slippa det.

Dom rullade ner mig på operation och Micke fick sina sterila kläder. I operationssalen var det ett helt gäng med människor, tror vi sammanlagt var 13 stycken i rummet om man räknar med alla. Jag fick sätta mig på sängen så narkosläkaren kunde lägga bedövningen. Just bedövningen var jag lite små nervös över för många har sagt att den gjorde jätte ont men jag tyckte inte alls att den var så farlig. Det stack till så klart men inte mycket värre än ett blodprov faktiskt. Precis när han la bedövningen så fick jag som stötar i benen vilket var lite otäckt men det var för att han kom åt någon nerv i ryggen. Jag fick lägga ner mig på engång sedan för jag kände hur min styrka och känsel i benen började avta. Sköterskorna började klä in mig i gröna dukar och sedan satt dom upp som en vägg över mitt bröst så jag inte kunde se när dom väl ska börja att operera. Narkosläkaren fråga hela tiden - "Känner du det här?Eller det här?" Han nypte mig med en tång tydligen och det var en skum känsla för jag kände precis allting men jag kände ingen som helst smärta.

Nu börjar vi sa kirurgen och jag tänkte bara att nu håller jag andan och tänker på något helt annat. Micke satt bredvid mig hela tiden och försökte små prata med mig men jag svarade honom inte. Istället blundade jag och tänkte "När börjar det otäcka"?. Jag kände hur dom ryckte och slet i magen men det var inte otäckt alls, mer en märklig känsla. Det var liksom inte alls som jag hade förväntat mig att det skulle vara. Till slut hör vi ett skrik, sedan som fnys och fräs..

"Nu är hon ute" hörde jag någon säga. Någon höll fram en skrikande Mira och jag kände mig hela omtumlad, hon var så blå så jag var jätte rödd över att något var fel. Barnmorskan tog med sig Micke till ett rum bredvid för en snabbkontroll och han fick klippa navelsträngen sedan kom dom tillbaka in till mig igen. Micke höll henne i en grön filt, hon var så tyst så jag frågade Micke flera gånger -"Andas hon?".

Det var en sån konstig känsla och jag kan säga med lite dåligt samvete att jag inte kände någonting just där liggande på operationsbordet. Jag hade förväntat mig en känslomässig storm men jag var som mentalt förlamad och jag skämdes lite över att jag inte kunde få den reaktionen som förväntades av mig. Känslorna var som blockerade..

När jag väl fick henne på bröstet så började min hjärna att vakna till liv men det kändes fortfarande så overkligt, som om det inte var på riktigt. Vi blev förda tillbaka till förlossningen igen och där fick vi tre vara ensamma en stund för att komma ner lite i varv. Jag började då ta in lite att det faktiskt var denna lilla tjej som har legat i min mage i 9 månader, vilken känsla. När man börjar komma till sans och faktiskt inser att detta är vår lilla dotter så kunde man inte riktigt grepa känslan.

Jag älskar henne så obeskrivligt mycket. Mitt allt, mitt lilla hjärta.

Måste tyvärr avsluta här eftersom hon kräver lite mat mem vi hörs senare istället.

Hej Hej!

Gud vad skönt det är att vara hemma, man uppskattar det så himla mycket nu när man har varit på BB. Statusen med Mira är bättre, jag ammar och sedan ger jag henne ersättning. För det mesta så ratar hon ersättningen vilket är bra för det tyder ju på att hon får i sig tillräckligt av mig. Imorgon kommer en tjej från bvc hit och ska väga henne så jag hoppas att  hon har gått upp då. Igår hade hon gått upp 1 hg så det går ju åt rätt håll i allafall.

Igår kväll var hon jätte ledsen för första gången, ingenting var bra.. Tror det berodde på att hon har blivet matad från flaskan och då fått i sig luft och med det fått lite kolik. I dag är det mycket bättre med man märker att hon fortfarande har lite ont i lill magen :/